Ödmjukhet

13 juni, 2012

I september förra året blev jag påkörd av en bil, på cykelbana. Jag diktade ihop lite tankar kring denna händelse strax efter olyckan, och hittade den idag. Ganska lägligt då jag hade något av en cykelpremiär idag på träningscykeln. Minnen och känslor kommer tillbaka, och jag kan inte annat än att känna tacksamhet att jag klarade mig så bra som jag gjorde. Och ödmjukhet inför livet.

 

Ödmjukhet

Livet skulle kunna förändras inom loppet av ett par hundradels sekunder.
Ena stunden sitter man på cykeln. Kvällssnacksen är nedpackad i en plastpåse på pakethållaren, och man är på väg till en polares filmkväll – för att i den andra stunden ligga på marken, cykeln har hamnat flera meter bort från en, blod har färgat asfalten, kroppen skriker av smärta, benet domnar bort, och man undrar vad fan var det som hände.

Ljudet av metall som möter metall, skramlet av metall som möter asfalt, den inombords dova dunsen när kroppen landar på marken är ljud som man aldrig glömmer. Likväl som synen av den vita bilen med den svarta stötfångaren. Men minnet av den luftburna färden mellan kollisionen och det tvära, smärtsamma stoppet när kroppen tog mark är, och förblir nog också, ett dimhöljt mörker.

Jag såg aldrig ansiktena på människorna som plötsligt var runt mig. Jag vet inte på vems jacka jag fick vila mitt huvud på, och jag vet inte vem som ägde filten som lades över mig. Men jag minns deras röster, jag minns en hand på min kind och jag minns att en mansröst som lovade att det skulle bli bra.

Ambulansfärd. Morfinspruta. Akutintag.

Kryckor. Hemfärd.

Inga ben gick av, men leder och muskler tog lång att läka. Gångstilen fick liksom omprogrammeras från bestämd, rask och rak, till långsam, smärtsam och haltande i några månader. Första natten efter olyckan var svettig, orolig och ångestladdad, och så kom nätterna att utspelas ett bra tag därefter.

Det var många vakna nätter, då jag inte vågade somna på grund av drömmarna. Det blev bättre efter tid, och det är väl hjärnans sätt att bearbeta det undermedvetna, det man inte orkar tänka på under dagens vakna timmar, det kommer tillbaka och bråkar under natten istället.

Men det är märkligt egentligen, att man ska behöva bli påkörd av en bil, och komma undran med liv och sinne i behåll, innan man uppskattar det underbara i det vardagliga:
att kunna ta sig fram för egen maskin,
äta ett saftigt äpple ur sin egen hand,
lyssna på musik och fågelsång,
se solen gå upp ännu en morgon,
och att kunna uttrycka tankarna till uttalade ord.

Tanken är mäktig och överväldigande ibland, tanken på vad som kunde ha hänt, hur det hela kunde ha slutat.
Ödmjukhetsmättat. Det är märkligt att man nästan ska behöva förlora allt, för att kunna uppskatta det för många självklara i att få uppleva en ny dag.

Lev här och nu. Imorgon kanske aldrig blir.

* * *

Denna text finns även publicerad här! Carpe diem, eller carpe noctem om du så vill!

Annonser

3 Responses to “Ödmjukhet”

  1. Jossan Says:

    ❤ tycker så mycket om dig o jag är så glad att du finns!

  2. Tess Says:

    Oh fina och eftertänksamma ord! *Kram*

  3. Sus Says:

    Önskar ingen ett sådant telefonsamtal.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: