Bemötande

25 mars, 2013

Vad är det i vårt samhälle som gör det så svårt att våga tala om psykisk ohälsa? De flesta av oss upplever någon gång under livet att känna sig ångesttyngd. Men när det går ett steg till, när det behövs antidepressiva preparat, terapi eller annan hjälp utifrån, blir det nästan genast tabu.

Ett sår kan man sätta plåster på och mot huvudvärken kan man ta piller, inget vidare främmande i det för de flesta av oss. Men när själen behöver ett plåster, eller kanske till och med ett piller, händer det något. Många blir skrämda. Är det för att det är för abstrakt, det är ett sår som inte går att se, eller är man rädd för vad utgången kommer att bli? Sitter den föråldrade bilden av dårhusen kvar, med lobotomi som enda utvägen?

Hur kan vi vara så rädda för det som utgör vårt djup som individer? Är det djupet som skrämmer? Och varför detta stora skiljetecken mellan kropp och själ? Kroppen är sammansatt av ett fysiskt ting och ett medvetande, och när det ena inte fungerar, fungerar inte de resterade delarna heller korrekt. Man kan inte skilja på det ena eller det andra, de samverkar tillsammans.

Annonser

One Response to “Bemötande”

  1. Neesha Shaalimother Says:

    Livet ska vara som för en fjäril en sommardag. Man ska inte krångla till det i onödan. Om det råkar kännas litet motigt ibland är det bara att rycka upp sig. Kanske ta på sig en festlig hatt eller varför inte litet trevligt pyssel med naglarna?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: