Tankar om rytmik

9 februari, 2014

Visst är det så att vi har puls överallt omkring oss? Vi söker rytm i det vi gör, i den vi älskar och i djupaste sömnen. Även i skogen, där allt kan te sig stilla, finns en förutbestämd puls, en rytmik, ett schema för varje liv, löv och leverne. Årstidernas kommande och gående, tar i varandra. Djuren lever och dör, ger liv till nytt liv. I det multnande gryr en ny dag. Morgondaggen torkar upp, sugs upp i atmosfär och sänder oss budskap från ovan när kvällen faller.

Människan tror att hon är självständig, att hon är sin egen klocka, går sina egna vägar för egen maskin. Hon till och med bygger maskiner för att hålla koll på tiden, men försöker ändå fly den genom föryngringsmetoder och mindfulness.
Vi är nakna barn i vuxnas klädesplagg, fartblinda och vilsna när vi tappat pulsen och fallit ur rytmen. Två älskade hjärtan, delar livets vackraste och högsta rytm. Älskande och i vardagens mönster. Pulsen ger liv, och tar liv, och däri ett nytt liv börjar.

Annonser

Blod

25 augusti, 2013

Lite tankar kring det där röda som pulserar i ådrorna.

Blodet det röda
Sammetsrött
Skiftar från det ljusaste
Nästan rosa
Till mörkt, tjockt, syrefattigt och tungt
En symbol för allt levande
För kärlek, för hat
För värme, närhet och längtan
Mörker och ljus
För leva, och att dö

Kroppens transportband
I ven och artär
Respekten, varje levande inbyggd rädsla
Sjukt blod ger sjuk kropp
Det levandes metafor
En egen organism av
Pulserande liv
Energi, syre, näring, byggstenar
Av hjärtats motor i livets rytm
Djupt inne i känslornas djupaste källare

Flödet, omloppet
Paniken, eller vald lättnad
När blodet lämnar kroppen
Stryper muskler och hjärna
Syrebrist dödar långsamt
Bedövar med medvetslöshet

Bringaren av liv
Oljan i kroppens maskineri
Kokande eller kylande
I kärlek eller hat
Rytm, trumman i stress
Blodet, det pulserande
Det röda
Symbolen för allt levande

(c) 2013 Anna Sefyrin

Bemötande

25 mars, 2013

Vad är det i vårt samhälle som gör det så svårt att våga tala om psykisk ohälsa? De flesta av oss upplever någon gång under livet att känna sig ångesttyngd. Men när det går ett steg till, när det behövs antidepressiva preparat, terapi eller annan hjälp utifrån, blir det nästan genast tabu.

Ett sår kan man sätta plåster på och mot huvudvärken kan man ta piller, inget vidare främmande i det för de flesta av oss. Men när själen behöver ett plåster, eller kanske till och med ett piller, händer det något. Många blir skrämda. Är det för att det är för abstrakt, det är ett sår som inte går att se, eller är man rädd för vad utgången kommer att bli? Sitter den föråldrade bilden av dårhusen kvar, med lobotomi som enda utvägen?

Hur kan vi vara så rädda för det som utgör vårt djup som individer? Är det djupet som skrämmer? Och varför detta stora skiljetecken mellan kropp och själ? Kroppen är sammansatt av ett fysiskt ting och ett medvetande, och när det ena inte fungerar, fungerar inte de resterade delarna heller korrekt. Man kan inte skilja på det ena eller det andra, de samverkar tillsammans.

Reagera mera!

24 mars, 2013

Jag vägrar leva någon annans drömmar. Vi tankas dagligen om vilken väg, vilket liv som är det rätta. Blaskor och television och expertpaneler berättar för dig vilka saker du ska äga, nya Hollywooddieten, så här ska du älska… bla bla bla tusen åter tusen så kallade vägledningar och råd att människor slutar att tänka själva och börjar leva andras utstakade vägar. I slutändan vill de flesta samma sak: att vara lycklig.

Lyckan kommer inte av att leva av förskrivna regler, den kommer av att lyssna på sin egen inre röst, att vara kreativ och finna sin egen uttrycksväg. Lever du andras liv, kommer du aldrig att sätta några avtryck efter dig för kommande generationer. Förvirrad blir de flesta någon gång i livet, och det är verkligen då du ska trappa ner och lyssna på dig själv. Din själ vet vad du vill, bara att du inte lyssnar på sig själv för tillfället.

Och det var inte svensken som uppfann lagom, det var Aristoteles i sitt antagande om den gyllene medelvägen.

Reinkarnation?

1 februari, 2013

Vad var du i ditt tidigare liv? Reinkarnation, återfödelse, sker ju faktiskt hela tiden, oavsett vilken trosuppfattning du har. Kolatomen, en av din kropps byggstenar (och grundämne nummer 6), förstörs inte och försvinner aldrig. Och det bildas heller aldrig några nya. Kol är en del av ett evigt kretslopp, ända sedan big bang (om du tror på den), så är alltså även du och jag.

Alltså försvinner vi inte, våra kroppar bara antar lite andra former. Vi föds och vi dör, men vi försvinner aldrig.

Och vem vet vad alla de det som du kallar din kropp har varit i livet innan… dig. Kanske en oslipad diamant?

Under andra världskriget flydde min farmor till Sverige från Norge, på skidor. Hon har då och då berättat bitar av denna historia, som jag anser är en ögonvittnesskildring från en tid som är ett mörkt kapitel i mänsklighetens historia.
Så häromdagen tog jag min diktafon och gick hem till henne och bad henne börja berätta. Två timmar, några tårar och berörda känslor senare hade jag en historia berättad för mig, och inspelad. En dokumentation.
Vad jag ska göra med denna historia vet jag inte ännu, och hon har massor mer att berätta så det blir säkerligen fler inspelningstillfällen.

För övrigt är jag i flyttartagen och hemma är ett organiserat kaos. Vissa möbler ska säljas, det ska bokas flyttbilar och rensas i förråden. Hallen är ockuperad av flyttkartonger som inhandlades igår. Min lägenhet är äntligen uppsagd och nya gästen har signat kontraktet. Mitt i allt detta har mina axel-, nack-, och ryggmuskler fått nog och sade ifrån med råge förra veckan. Så nu har jag hos min sjukgymnast inlett en akupunkturbehandling, första tillfället var idag. Mycket positiv till detta, så avslappnad jag blev i mina upprörda axlar var det länge sedan jag var.

Och för övrigt övrigt har jag grävt ner mig i egenhändiga filosofistudier samt blivit besatt av sudoku. Förebygger alzheimer och bygger nya nervbanor, på högsta nivå.

Så, det kommer att komma ett reflekterade inlägg i temat fysik versus filosofi så småningom, det ska bara filas på lite grann, och hinnas med att skrivas i… allt.

På återskrivande.

cropped-cimg0896.jpg

Varför är det så viktigt för en del människor att finna mening i tillvaron? För många är det nära till hands att förklara vissa sammanträffanden eller slumpartade händelser att ”det var väl menat?”. Jag vet, jag har själv tänkt tanken flera gånger.

Men så funderade jag på detta, vad meningen egentligen är men livet och fann – att det finns nog ingen mening alls! Jag vet inte om det hör ihop med att jag varken är troende (eller jo, jag vilar hos Moder Natur när livet känns som en uppförsbacke utan slut) eller tror på övernaturliga fenomen, änglar eller demoner. Jag vilar nog min tro mest hos vetenskapen, därav min teori om att svaret på varför vi finns till på denna jord är för att det råkade vara gynnsamt, perfekt med syre i atmosfären och lagom avstånd till solen.

Men varför har vi då begåvats med känslor, som sorg och lycka, om vår enda uppgift egentligen borde vara att föra människosläktet vidare? Varför har naturen krånglat till det så för sig själv, när människan faktiskt kan göra ett val att inte skaffa barn och satsa på tex karriären istället? Eller är det vår intelligens som har gjort det svårt för oss?

Intelligensen är onekligen ett bra verktyg, och utan förmågan att snabbt anpassa sig till nya förhållanden dör arten ut. Dronten tex, som var för unik, levde bara på Mauritius och utvecklade aldrig flygförmågan och dog därmed ut.

Därför kan också intelligensen både vara ett verktyg för överlevnad, men också ett fängelse. Människans ständiga jakt på att finna mening, tex i religionens namn, har skapat motsättningar mellan människor världen över. Att kriga i trons namn, att förgöra dem i samma art som en själv pga skillnader i tycken och åsikter är för människan unikt. Eller? Mobbing finns även bland djur, men då oftast pga att några är starkare än en annan, den fryses ut för att den inte kan bidraga till stammens överlevnad. Vad vi vet.

Tro sägs vara det sista som överger människan. Är det samma för en ateist? Jag kan inte riktigt kalla mig för en sådan, då jag är naturromantiskt lagd och finner stor tröst bland de gamla granarna i urskogen, känna stillheten och avståndet från den stökiga staden. I skogen finner jag frid, liksom många andra gör i sin tro. Så är jakten på meningsfullhet egentligen en jakt på sinnesfrid? Är människans förmåga att fråga sig varför en tillgång eller ett fängelse?

Välkommen att tycka, hålla med eller säga emot mig!

%d bloggare gillar detta: