Bemötande

25 mars, 2013

Vad är det i vårt samhälle som gör det så svårt att våga tala om psykisk ohälsa? De flesta av oss upplever någon gång under livet att känna sig ångesttyngd. Men när det går ett steg till, när det behövs antidepressiva preparat, terapi eller annan hjälp utifrån, blir det nästan genast tabu.

Ett sår kan man sätta plåster på och mot huvudvärken kan man ta piller, inget vidare främmande i det för de flesta av oss. Men när själen behöver ett plåster, eller kanske till och med ett piller, händer det något. Många blir skrämda. Är det för att det är för abstrakt, det är ett sår som inte går att se, eller är man rädd för vad utgången kommer att bli? Sitter den föråldrade bilden av dårhusen kvar, med lobotomi som enda utvägen?

Hur kan vi vara så rädda för det som utgör vårt djup som individer? Är det djupet som skrämmer? Och varför detta stora skiljetecken mellan kropp och själ? Kroppen är sammansatt av ett fysiskt ting och ett medvetande, och när det ena inte fungerar, fungerar inte de resterade delarna heller korrekt. Man kan inte skilja på det ena eller det andra, de samverkar tillsammans.

Annonser

Reagera mera!

24 mars, 2013

Jag vägrar leva någon annans drömmar. Vi tankas dagligen om vilken väg, vilket liv som är det rätta. Blaskor och television och expertpaneler berättar för dig vilka saker du ska äga, nya Hollywooddieten, så här ska du älska… bla bla bla tusen åter tusen så kallade vägledningar och råd att människor slutar att tänka själva och börjar leva andras utstakade vägar. I slutändan vill de flesta samma sak: att vara lycklig.

Lyckan kommer inte av att leva av förskrivna regler, den kommer av att lyssna på sin egen inre röst, att vara kreativ och finna sin egen uttrycksväg. Lever du andras liv, kommer du aldrig att sätta några avtryck efter dig för kommande generationer. Förvirrad blir de flesta någon gång i livet, och det är verkligen då du ska trappa ner och lyssna på dig själv. Din själ vet vad du vill, bara att du inte lyssnar på sig själv för tillfället.

Och det var inte svensken som uppfann lagom, det var Aristoteles i sitt antagande om den gyllene medelvägen.

cropped-cimg0896.jpg

Varför är det så viktigt för en del människor att finna mening i tillvaron? För många är det nära till hands att förklara vissa sammanträffanden eller slumpartade händelser att ”det var väl menat?”. Jag vet, jag har själv tänkt tanken flera gånger.

Men så funderade jag på detta, vad meningen egentligen är men livet och fann – att det finns nog ingen mening alls! Jag vet inte om det hör ihop med att jag varken är troende (eller jo, jag vilar hos Moder Natur när livet känns som en uppförsbacke utan slut) eller tror på övernaturliga fenomen, änglar eller demoner. Jag vilar nog min tro mest hos vetenskapen, därav min teori om att svaret på varför vi finns till på denna jord är för att det råkade vara gynnsamt, perfekt med syre i atmosfären och lagom avstånd till solen.

Men varför har vi då begåvats med känslor, som sorg och lycka, om vår enda uppgift egentligen borde vara att föra människosläktet vidare? Varför har naturen krånglat till det så för sig själv, när människan faktiskt kan göra ett val att inte skaffa barn och satsa på tex karriären istället? Eller är det vår intelligens som har gjort det svårt för oss?

Intelligensen är onekligen ett bra verktyg, och utan förmågan att snabbt anpassa sig till nya förhållanden dör arten ut. Dronten tex, som var för unik, levde bara på Mauritius och utvecklade aldrig flygförmågan och dog därmed ut.

Därför kan också intelligensen både vara ett verktyg för överlevnad, men också ett fängelse. Människans ständiga jakt på att finna mening, tex i religionens namn, har skapat motsättningar mellan människor världen över. Att kriga i trons namn, att förgöra dem i samma art som en själv pga skillnader i tycken och åsikter är för människan unikt. Eller? Mobbing finns även bland djur, men då oftast pga att några är starkare än en annan, den fryses ut för att den inte kan bidraga till stammens överlevnad. Vad vi vet.

Tro sägs vara det sista som överger människan. Är det samma för en ateist? Jag kan inte riktigt kalla mig för en sådan, då jag är naturromantiskt lagd och finner stor tröst bland de gamla granarna i urskogen, känna stillheten och avståndet från den stökiga staden. I skogen finner jag frid, liksom många andra gör i sin tro. Så är jakten på meningsfullhet egentligen en jakt på sinnesfrid? Är människans förmåga att fråga sig varför en tillgång eller ett fängelse?

Välkommen att tycka, hålla med eller säga emot mig!

Vapenbröder

19 november, 2012

Människan är väl en nöt, förblindad av makt och pengar, slåss och förstör när livet egentligen är väldigt vackert och skört. Människan bråkar över problem som hon själv skapat, förstör och är egoistisk, när det själva livet är fantastiskt, intelligent eller inte, och det vackra i natur och liv glöms bort i förblindad fartblindhet.

Plockade fram en text jag översatte för några år sedan, nämligen Dire Straits’ Brothers In Arms. Har läst mig till att den handlar om Falklandskriget, eller krig i största allmänhet… Läs och begrunda, reflektera om du vill.

Dessa dimhöljda berg
är nu ett hem för mig
Fast mitt hem är lågländerna
och kommer alltid att vara
En dag kommer du återvända till
dina dalar och åkrar
Och du kommer inte längre att kämpa
för dina vapenbröder

Genom dessa slagfält av förstörelse
Dop av eld
Har jag sett dig lida
såsom striderna blivit värre
Och trots att de skadade mig så svårt
I ondska och oro
Du övergav mig aldrig
Vi är vapenbröder

Det är så många olika världar
Så många olika solar
Men vi har bara en enda värld
Fast vi lever i olika

Nu har solen gått ner
och månen står högt
Låt mig be dig farväl
Varje människa ska ju dö
Men det står skrivet i stjärnorna
och i varje linje i din hand
Vi är dårar som för krig
När vi är vapenbröder

Min fria översättning och tolkning av Dire Straits’ Brothers In Arms, Mark Knopfler, 1985

Mitt andra hem

31 juli, 2012

Skottvång 31/7-12, på en sten vid Mellanmarvikens västra strand

 

Skogen. Hit söker jag mig alltid när jag behöver lugn, avbrott och stillhet, när jag behöver svar på frågor, ibland utan att ens veta vilka frågorna är. När min kropp och sinne är i obalans med varandra, i förvirringens tillstånd. Härute finns ingen som dömer en, efter livsval tidigare i livet eller vem du är i detta nu. Naturen är accepterande och förlåtande i sin tystnad, den lyssnar utan att tynga sina värderingar på dina axlar.

Samtidigt blir jag ett med ett annat system, en meningsfullhet av liv i en evig cirkel. Här i moder naturs famn har allt en mening och livsuppgift, från den minsta mygga till den största älgen, från dagslända till äldsta granen. Det finns en uppgift för alla. Där finner jag min tröst, när jag är trött, förvillad och desorienterad i en kall och oförlåtande värld av måsten, borden och förtryck. Härute blir jag bara en liten del av ett jättesystem, ett noga uträknat evighetshjul av leva och dö. Mina problem ter sig med ens rätt små mot myrans dagliga slit i stacken. Jag känner mig ung när jag kramat gammelgranens sött kådadoftande stam.  

Åskans muller rullar i fjärran. Tallarnas myndiga toppar sjunger naturens sång, ackompanjerad av vinden. Vädret är högsta beslutande makt. Innan regnet tystnar fåglarna. Småflyg försvinner bland skuggorna och djuren söker skydd. Skogens invånare har en medfödd känsla för minsta förändring i vädret. Sedan kommer regnet, lätt smattrande mot vattenytan i fjärden, får löv i björk och asp i gungning och saftiga dofter lockas upp ur jorden. Luften fylls av friskhet. Ett par solstrålar letar sig igenom molnen och lyser upp de små dropparna i det duggande lätta sommarregnet. Ljuset bryter i regnet och ovanför mig bildas en liten regnbåge. En palett av färger, perfekt i nyanserna, helt oredigerad utan några digitala hjälpmedel. Naturen behöver inte Photoshop för att skryta om sin prakt. Allt är perfekt ändå.

Vid första anblick av skogen kan allt tyckas stå still, att tystnaden nästan äter upp sig själv och träden slukar himlen. Många skräms av vad som göms i skogens skuggor. Men det är aldrig tyst i skogen. Det står aldrig still. Och du är aldrig ensam. Det finns en konstant närvaro av liv. Lyssna! Se dig omkring! Våga öppna dina sinnen, byt ut ditt inombords mörker mot frisk, syremättad luft! Känn pulsen i naturen! Låt dig hänges! Om inte annat lyssna till din egen puls, dina egna hjärtslag. Däri har du ditt eget livs närvaro, den egen perfekta rytm.

Naturen kan tyckas stå still, men egentligen är allt i konstant rörelse och förändring, allt i en egen men ändå parallell rytm, en rytm av livet. Här vilar grundstommen till allt levande, härifrån kom du, jag och allt levande en gång, uppkrälande utan gälar ur vattnet eller nedstigna från himlen med förlorande vingar – det beror på vilken evolutionsteori du vill tro på.

Letar du efter mening i ditt liv, sök dig till ditt ursprung, till dina rötter. Moder natur släpper alltid in dig i sin famn, bara du uppträder med respekt och tillit till hennes livslagar, accepterar att du är gäst i hennes hus så ger hon och vinden dig svar.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Tro

28 maj, 2012

Var vilar du din tro?

Ordet tro är så förknippat med gudadyrkan och religion att man gärna glömmer bort att det är så mycket större och bredare än så.

För mig är tro så mycket mer och större än att bara definiera den som något religiöst. Men då kan man fråga sig vad exakt religion är… Nåväl, lite stort ämne, det sistnämna så jag håller mig till just – tro.

Tron är, enligt min egen definition, det som håller människan vid liv, det som får en att stiga upp på morgonen och ta sig genom en ny dag. Tron är det som vidgar sinnet och gör en redo att ta in intryck och låta sig färgas av allt runtikring.

Jag har sett människor som totalt har förlorat sin tro, på allt. Jag har själv tappat tron ett antal gånger, på mig själv, min styrka och på andra människor. Men jag har också sett kraften i att se människan som har funnit tillbaka till sitt liv, kärlek och hopp, allt det som tron grundar sig på. Att se en person resa sig är… kraftfullt.

Var vilar jag min tro då? Jag tror på människan, den enstaka personen som kan göra och åstadkomma så mycket om hon vill och tror. Jag tror även på kärleken, som den evige romantiker och drömmare jag är och alltid har varit. Jag tror på mig själv, och på dem som står mig nära. Jag tror på dem jag vet att jag kan luta mig mot dem när jag har gått vilse på livets vägar. Jag är inte religiös på så sätt att jag dyrkar eller tror på något högre väsen. Däremot vilar jag gärna i moder naturs armar när jag inte hittar svaren på mina frågor någon annanstans. Jag tror på kraften i den beslutsamma och inspirerade människan, men också kraften i att lägga sig och be om hjälp.

Håller du med mig? Inte? Lämna gärna en kommentar eller två. Jag tål både kritk och beröm. Och glöm inte bort att skänka en tanke till dem som betyder något speciellt för just dig. Och glöm inte bort att tro på dig själv, det finns ingen så unik som du.

%d bloggare gillar detta: