Provar på akvarell

17 juni, 2013

image

Införskaffade för ett tag sen material till akvarellmåleri. Det blev liggande tills jag fick tid, ro och inspiration. Blev rätt nöjd till slut med min livs första målning, även om min värsta kritiker (en slug osynlig filur som håller till på min ena axel och älskar att se mig misslyckas) höll låda på min axel och tyckte att jag lika gärna kunde lägga ner. Men denne sopade jag bort från axeln, som man gör med mjäll eller damm, och gick och köpte fler penslar!

Annonser

För några år sedan, när jag var mitt i mina tonår tills rätt nyligen, alltså under en tid av cirka tio år, hade jag ett självskadebeteende. Det började med, i mina tidiga tonår då det mesta var rätt känsligt gällande kroppsuppfattning och självbild, att jag tröståt, gärna sådant med mycket socker. Det stillade ett oroligt och ledset och ensamt sinne. Jag var redan då något filosofiskt lagd, en grubblare, utstött och mobbad stundtals, hade en liten umgängeskrets, funderade mycket och var ofta själv. Jag fick det inpräntat att det inte var ett normalt beteende för en tonårstjej att vara själv så mycket och grubbla och fundera, så jag slöt mig ännu mer och åt mycket godis. Resultatet blev ju naturligtvis viktuppgång och en del finnar, och på grund av det tidigare blev jag mer eller mindre mot min vilja inskriven på viktväktarna.

Jag var femton år, hatade min kropp och bantade. Kriget mot min kropp kom att växla mellan svält och hetsätning, träningsnarkomani och prestationsångest, samtidigt som jag försökte skjuta undan tankarna på meningen med livet, varför världen är så grym och undran om jag någonsin skulle finna kärleken. En gång blev det för mycket, det gjorde för ont inombords och rastlösheten var för gnagande så jag tog min lilla fickkniv och började skära mig i min vänstra arm. Det gjorde ont, men det var skönt på så sätt att jag projicerade min själsliga smärta på något mer påtagligt, kännbart och synligt. Jag tyckte om att se blodet pulsera ut och känna den svidande smärtan sprida sig runt det nya såret och ut i armen. Så en gång blev fler gånger, och djupare sår blev det. En gång så djupt att jag fick ta till en trasa och stasa av för att hejda blödningen.

Ett tag mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag funderade på att ta mitt liv, jag satte kniven mot handleden men hade inte mod nog att trycka till och dra, så det blev bara en liten rispa. Dock är skinnet på insidan av handleden så tunt och skört att ärret där finns kvar än idag, och jag påminns lite då och då om hur det var att vara femton år och vara på jakt efter självbild, pressad från alla håll, stressad i skolan, prestationsångest… Jag ville ju bara vara omtyckt och normal.
Jag har tänkt många gånger och önskat att jag kunde fara tillbaka i tiden och varit den som såg hur dåligt jag mådde, varit den som slagit armarna om mig själv och sagt att du duger, att du är unik och bara tröstat när jag grät utan tårar.

Varför då skada sig själv? Varför skadade jag mig själv? För min del var det nog just att skjuta den inre smärtan, den abstrakta främmande och otäcka känsla jag hade inom mig på något som jag kunde se och kontrollera. För jag tror att det handlar en del av kontroll.
Enligt Stockholms landsting har fyra procent av alla vuxna någon gång skadat sig, bland ungdomar är siffran något högre. En del forskare menar att så många som tio procent av unga flickor och fem procent bland pojkar. Och så klart finns ett jättemörkertal.

Jag satte punkt för mitt självskadebeteende i och med att jag lät tatuera över de gamla ärren med kinesiska körsbärsblommor. Körsbärsblomman blommar en väldigt kort tid, men när den väl slagit ut blommar den med all sin prakt. I Kina står körsbärsblomman just för livet, att leva det fullt ut och ta vara på den korta tid vi vandrar denna jord.

Avslutningsvis har jag saxat lite från Vårdguidens hemsida, http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Skara-sig/, gällande stöd till anhöriga samt vad DU kan göra om du misstänker att någon skadar sig själv.

Råd till anhörig
Våga fråga. Om du misstänker att någon i din närhet skadar sig själv kan du fråga personen rakt ut. Skuldbelägg inte, försök att erbjuda personen din hjälp och förståelse, men var också beredd på att just du kan vara den sista som personen vill prata med.
Lär dig mer. Om personen vill tala bör du fokusera på varför personen gör sig själv illa, inte på skärandet i sig. Gör dig tillgänglig, lyssna och fråga men tvinga dig inte på. Visa att du bryr dig om och älskar personen.

Stöd till anhörig
Du som är anhörig kan också behöva stöd. Om din anhörige har fått vård har du också möjlighet att få stöd av personalen. Du kan också vända dig till en stödorganisation som kan hjälpa dig att få kontakt med andra som befinner sig i eller har varit i en liknande situation.

För föräldrar
Som förälder eller annan vuxen i den ungas närhet har du ett stort ansvar för att i tid upptäcka när unga människor mår dåligt. En varningssignal kan vara att tonåringen stänger in sig och är ensam i sitt rum i långa perioder hellre än att prata om sådant som känns jobbigt.
Din tonåring vill kanske inte längre följa med och bada eller exponera kroppsdelar som de tidigare inte har haft några problem med att visa. Heltäckande kläder, långärmat eller höghalsat vid fel årstid, kan vara ett sätt att dölja skador som de tillfogat sig.
Tonåringar med låg självkänsla, ångest eller depression kan vara i riskzonen. Det kan också vara bra att vara medveten om att självskador kan smitta och i vissa fall utlösas av nyfikenhet och/eller viljan att tillhöra en grupp.

Ny stad, i gammal stad

16 april, 2013

Då börjar det bli ordning i huset, och flytten är över. Nu är det vi, jag och min älskade man. Fortfarande mycket att göra, saker överallt. Känner mig rätt sliten, men våren börjar ta fart och snart kommer väl färgerna åter efter vinterns slummer.

Känns rätt spännande att flytta till en för mig ny del av kommunen, mycket att lära sig hitta och framför allt – ingen som känner igen en! För ett tag iallafall.

Kreativiteten börjar komma tillbaka också, likväl inspirationen och motivationen till att vara kreativ. Har en massa novellideér, bilder som jag vill rita, lära mig måla med färg… Även den en gång så motiverade träningsnarkomanen börjar komma tillbaka i mig. Har haft en lååååångt träningsuppehåll, och det kändes jävligt illa i kroppen igår efter joggingpasset. Har ofrivilligt tappat rätt mycket i vikt nyligen, och muskelmassan har med det minskat, liksom konditionen naturligtvis. Kommer nog inte att lyckas ta mig tillbaka till min forna form, som ”elitmotionär” som min sjukgymnast kallar mig. Men å andra sidan har jag ingen anledning till det heller. När jag var singel hade jag all tid i världen, men nu finns det en person som jag älskar över allt annat i mitt liv. Jag har slutat jaga, och jag har slutat fly.
Meeeen, det vore ju trevligt om jag kan sätta en bra tid på Midnattsloppet i höst. (:

Japp, det känns bra. Funderar på att sluta med de antidepressiva också, men det får bli ett projekt senare. Ser fram mot endorfinrusen när jag hittat och anpassat klart min träning, när jag kommit i fas med mig själv. Planering, planering.

Well, må tisdagkvällen bli som ni önskar. All lycka från mig till dig, kära läsare.

I flyttartagen

29 mars, 2013

image

En ny början, början på något nytt.

Bemötande

25 mars, 2013

Vad är det i vårt samhälle som gör det så svårt att våga tala om psykisk ohälsa? De flesta av oss upplever någon gång under livet att känna sig ångesttyngd. Men när det går ett steg till, när det behövs antidepressiva preparat, terapi eller annan hjälp utifrån, blir det nästan genast tabu.

Ett sår kan man sätta plåster på och mot huvudvärken kan man ta piller, inget vidare främmande i det för de flesta av oss. Men när själen behöver ett plåster, eller kanske till och med ett piller, händer det något. Många blir skrämda. Är det för att det är för abstrakt, det är ett sår som inte går att se, eller är man rädd för vad utgången kommer att bli? Sitter den föråldrade bilden av dårhusen kvar, med lobotomi som enda utvägen?

Hur kan vi vara så rädda för det som utgör vårt djup som individer? Är det djupet som skrämmer? Och varför detta stora skiljetecken mellan kropp och själ? Kroppen är sammansatt av ett fysiskt ting och ett medvetande, och när det ena inte fungerar, fungerar inte de resterade delarna heller korrekt. Man kan inte skilja på det ena eller det andra, de samverkar tillsammans.

Reagera mera!

24 mars, 2013

Jag vägrar leva någon annans drömmar. Vi tankas dagligen om vilken väg, vilket liv som är det rätta. Blaskor och television och expertpaneler berättar för dig vilka saker du ska äga, nya Hollywooddieten, så här ska du älska… bla bla bla tusen åter tusen så kallade vägledningar och råd att människor slutar att tänka själva och börjar leva andras utstakade vägar. I slutändan vill de flesta samma sak: att vara lycklig.

Lyckan kommer inte av att leva av förskrivna regler, den kommer av att lyssna på sin egen inre röst, att vara kreativ och finna sin egen uttrycksväg. Lever du andras liv, kommer du aldrig att sätta några avtryck efter dig för kommande generationer. Förvirrad blir de flesta någon gång i livet, och det är verkligen då du ska trappa ner och lyssna på dig själv. Din själ vet vad du vill, bara att du inte lyssnar på sig själv för tillfället.

Och det var inte svensken som uppfann lagom, det var Aristoteles i sitt antagande om den gyllene medelvägen.

Reinkarnation?

1 februari, 2013

Vad var du i ditt tidigare liv? Reinkarnation, återfödelse, sker ju faktiskt hela tiden, oavsett vilken trosuppfattning du har. Kolatomen, en av din kropps byggstenar (och grundämne nummer 6), förstörs inte och försvinner aldrig. Och det bildas heller aldrig några nya. Kol är en del av ett evigt kretslopp, ända sedan big bang (om du tror på den), så är alltså även du och jag.

Alltså försvinner vi inte, våra kroppar bara antar lite andra former. Vi föds och vi dör, men vi försvinner aldrig.

Och vem vet vad alla de det som du kallar din kropp har varit i livet innan… dig. Kanske en oslipad diamant?

%d bloggare gillar detta: