Ny stad, i gammal stad

16 april, 2013

Då börjar det bli ordning i huset, och flytten är över. Nu är det vi, jag och min älskade man. Fortfarande mycket att göra, saker överallt. Känner mig rätt sliten, men våren börjar ta fart och snart kommer väl färgerna åter efter vinterns slummer.

Känns rätt spännande att flytta till en för mig ny del av kommunen, mycket att lära sig hitta och framför allt – ingen som känner igen en! För ett tag iallafall.

Kreativiteten börjar komma tillbaka också, likväl inspirationen och motivationen till att vara kreativ. Har en massa novellideér, bilder som jag vill rita, lära mig måla med färg… Även den en gång så motiverade träningsnarkomanen börjar komma tillbaka i mig. Har haft en lååååångt träningsuppehåll, och det kändes jävligt illa i kroppen igår efter joggingpasset. Har ofrivilligt tappat rätt mycket i vikt nyligen, och muskelmassan har med det minskat, liksom konditionen naturligtvis. Kommer nog inte att lyckas ta mig tillbaka till min forna form, som ”elitmotionär” som min sjukgymnast kallar mig. Men å andra sidan har jag ingen anledning till det heller. När jag var singel hade jag all tid i världen, men nu finns det en person som jag älskar över allt annat i mitt liv. Jag har slutat jaga, och jag har slutat fly.
Meeeen, det vore ju trevligt om jag kan sätta en bra tid på Midnattsloppet i höst. (:

Japp, det känns bra. Funderar på att sluta med de antidepressiva också, men det får bli ett projekt senare. Ser fram mot endorfinrusen när jag hittat och anpassat klart min träning, när jag kommit i fas med mig själv. Planering, planering.

Well, må tisdagkvällen bli som ni önskar. All lycka från mig till dig, kära läsare.

Bemötande

25 mars, 2013

Vad är det i vårt samhälle som gör det så svårt att våga tala om psykisk ohälsa? De flesta av oss upplever någon gång under livet att känna sig ångesttyngd. Men när det går ett steg till, när det behövs antidepressiva preparat, terapi eller annan hjälp utifrån, blir det nästan genast tabu.

Ett sår kan man sätta plåster på och mot huvudvärken kan man ta piller, inget vidare främmande i det för de flesta av oss. Men när själen behöver ett plåster, eller kanske till och med ett piller, händer det något. Många blir skrämda. Är det för att det är för abstrakt, det är ett sår som inte går att se, eller är man rädd för vad utgången kommer att bli? Sitter den föråldrade bilden av dårhusen kvar, med lobotomi som enda utvägen?

Hur kan vi vara så rädda för det som utgör vårt djup som individer? Är det djupet som skrämmer? Och varför detta stora skiljetecken mellan kropp och själ? Kroppen är sammansatt av ett fysiskt ting och ett medvetande, och när det ena inte fungerar, fungerar inte de resterade delarna heller korrekt. Man kan inte skilja på det ena eller det andra, de samverkar tillsammans.

%d bloggare gillar detta: