Nå, det har inte blivit något bloggande av på sistone, då tiden inte räcker till. För få timmar på dygnet helt enkelt, och för få dagar i veckan till och med. Det mesta som upptar min tid är träning, träning och åter träning. Jag blev utmanad för nästan ett år sedan att genomföra Tjejklassikern (fyra olika lopp i lika många grenar under ett år: Tjejvansbrosimmet 1 km simning, Tjejlidingöloppet 10 km löpning, Tjejvasaloppet 30 km skidåkning och Tjejvätternrundan 100 km cykling). Halva är avklarad – bara skidor och cykel kvar. Jag har under den här resan insett vilket element som passar mig bäst: jord! Simningen var en stor utmaning till en början, då det inte är någon idrott jag sysslat med aktivt innan. Kunde nog räkna på en hand de antal gånger jag doppat mig i en sjö de senaste tio åren, då en badkruka jag kännas igen som. Men det gick fint, och jag blev nöjd med min tid på 27 min och 20 sek, i skitkallt, mycket strömt vatten Tjejvansbro avgjordes. Lidingö var inte lätt, men det var äntligen min gren – terränglöpning. Gick riktigt bra, ett väldigt roligt lopp med mycket backar, och dessa var långa och branta, precis som jag vill ha dem. Backlöpning är nämligen det jag är bäst på. 56 min och 16 sek blev tiden. Inte ens träningsvärk efteråt.

Snön behagade sig komma sent och Vasan är i skrivande stund blott 21 dagar bort. En mycket kär vän (och min träningsmentor) hjälpte mig med vallan för två veckor sedan. Årets första skidtur kändes… Ja, den kändes. Grym jävla träningsvärk dagen efter, samt en massa blåmärken då jag är mycket, mycket (mycket, mycket, mycket osv…) ovan på skidor. Har inte tekniken, men den har blivit anmärkningsvärt bättre på bara 14 dagar. Innan Vansbro hade jag nog sagt att simningen var det jag såg minst fram mot, men efter simningen, och efter Lidingö, och efter mitt första skidträningspass (någonsin, i hela mitt 27 ½-åriga liv), insåg jag att skidåkningen kommer att bli en rejäl utmaning.

För ungefär femton år sedan blev jag diagnostiserad chondromalacia patellae – lite för mycket brosk i bägge knäna vilket gjorde att det mesta jag företog mig smärtade enormt i mina knän. Men med rätt träning, mycket styrketräning främst av muskulus quadriceps femoris – lårmusklerna, och stabilisationsträning i knän och fotleder springer jag idag näst intill obehindrat på de flesta underlag. Jag började faktiskt efter att ha sett VM i friidrott på teve när Usain Bolt blev en gulgrön raket och satte Jamaica som löparnation på kartan. Idag kan jag inte påstå att jag tycker det är jätteroligt att springa kilometer efter kilometer (jag har blivit en schysst millöpare med mitt senaste rekord på 10 km på 50 min blankt), men det är känslan efteråt. Hög, happy, lugn, behaglig, nöjd, samlad, sömnig – efter ett lyckat träningspass förstås. För det finns ju bra och mindre bra träningsdagar.

Men detta med skidåkning. Inte nog med att jag hatar den här mörka sidan av året. Idag var jag irriterad, förbaskad, och nära att hiva skidorna i soptunnan (det gjorde jag inte, de är alldeles för nya och var för dyra, men ändå). Får inte in tekniken! Och det är bara tre veckor kvar. Aja, det löser sig väl. Jag är envis, för envis ibland för mitt eget bästa. Under mina träningsaktiva år har jag gjort de flesta misstag man kan göra (stressfrakturer gånger två, överträningar varav en var både fysisk och psykisk att jag var tvungen att ta en träningsuppehåll på nästan ett halvår). Hjärnan är starkare än kroppen. Så det är därför jag vet att jag kommer att klara Tjejvasan, och jag vet att trots att jag har sagt att det är min absolut sämsta gren och att jag bara ska ta mig igenom så kommer jag att ge allt, för liv och död. Jävlaranamma minsann.

I sommar blir det till att nöta asfalt på cykeln. Tillbaka till mitt rätta element igen: jord, tillbaka på fast mark. Och äntligen lite fart! Sedan är Tjejklassikern klar.

För övrigt springer jag mitt favoritlopp för femte gången i år, nämligen Midnattsloppet i Stockholm i augusti. Ser mycket fram mot det. Är lite sugen på ”stora” Lidingöloppet också, men det återstår att se.

Ses i spåret! (det är jag som ligger nedanför backen, i min egen upplogade snöhög och svär över mina två meter långa fötter)

För några år sedan, när jag var mitt i mina tonår tills rätt nyligen, alltså under en tid av cirka tio år, hade jag ett självskadebeteende. Det började med, i mina tidiga tonår då det mesta var rätt känsligt gällande kroppsuppfattning och självbild, att jag tröståt, gärna sådant med mycket socker. Det stillade ett oroligt och ledset och ensamt sinne. Jag var redan då något filosofiskt lagd, en grubblare, utstött och mobbad stundtals, hade en liten umgängeskrets, funderade mycket och var ofta själv. Jag fick det inpräntat att det inte var ett normalt beteende för en tonårstjej att vara själv så mycket och grubbla och fundera, så jag slöt mig ännu mer och åt mycket godis. Resultatet blev ju naturligtvis viktuppgång och en del finnar, och på grund av det tidigare blev jag mer eller mindre mot min vilja inskriven på viktväktarna.

Jag var femton år, hatade min kropp och bantade. Kriget mot min kropp kom att växla mellan svält och hetsätning, träningsnarkomani och prestationsångest, samtidigt som jag försökte skjuta undan tankarna på meningen med livet, varför världen är så grym och undran om jag någonsin skulle finna kärleken. En gång blev det för mycket, det gjorde för ont inombords och rastlösheten var för gnagande så jag tog min lilla fickkniv och började skära mig i min vänstra arm. Det gjorde ont, men det var skönt på så sätt att jag projicerade min själsliga smärta på något mer påtagligt, kännbart och synligt. Jag tyckte om att se blodet pulsera ut och känna den svidande smärtan sprida sig runt det nya såret och ut i armen. Så en gång blev fler gånger, och djupare sår blev det. En gång så djupt att jag fick ta till en trasa och stasa av för att hejda blödningen.

Ett tag mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag funderade på att ta mitt liv, jag satte kniven mot handleden men hade inte mod nog att trycka till och dra, så det blev bara en liten rispa. Dock är skinnet på insidan av handleden så tunt och skört att ärret där finns kvar än idag, och jag påminns lite då och då om hur det var att vara femton år och vara på jakt efter självbild, pressad från alla håll, stressad i skolan, prestationsångest… Jag ville ju bara vara omtyckt och normal.
Jag har tänkt många gånger och önskat att jag kunde fara tillbaka i tiden och varit den som såg hur dåligt jag mådde, varit den som slagit armarna om mig själv och sagt att du duger, att du är unik och bara tröstat när jag grät utan tårar.

Varför då skada sig själv? Varför skadade jag mig själv? För min del var det nog just att skjuta den inre smärtan, den abstrakta främmande och otäcka känsla jag hade inom mig på något som jag kunde se och kontrollera. För jag tror att det handlar en del av kontroll.
Enligt Stockholms landsting har fyra procent av alla vuxna någon gång skadat sig, bland ungdomar är siffran något högre. En del forskare menar att så många som tio procent av unga flickor och fem procent bland pojkar. Och så klart finns ett jättemörkertal.

Jag satte punkt för mitt självskadebeteende i och med att jag lät tatuera över de gamla ärren med kinesiska körsbärsblommor. Körsbärsblomman blommar en väldigt kort tid, men när den väl slagit ut blommar den med all sin prakt. I Kina står körsbärsblomman just för livet, att leva det fullt ut och ta vara på den korta tid vi vandrar denna jord.

Avslutningsvis har jag saxat lite från Vårdguidens hemsida, http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Skara-sig/, gällande stöd till anhöriga samt vad DU kan göra om du misstänker att någon skadar sig själv.

Råd till anhörig
Våga fråga. Om du misstänker att någon i din närhet skadar sig själv kan du fråga personen rakt ut. Skuldbelägg inte, försök att erbjuda personen din hjälp och förståelse, men var också beredd på att just du kan vara den sista som personen vill prata med.
Lär dig mer. Om personen vill tala bör du fokusera på varför personen gör sig själv illa, inte på skärandet i sig. Gör dig tillgänglig, lyssna och fråga men tvinga dig inte på. Visa att du bryr dig om och älskar personen.

Stöd till anhörig
Du som är anhörig kan också behöva stöd. Om din anhörige har fått vård har du också möjlighet att få stöd av personalen. Du kan också vända dig till en stödorganisation som kan hjälpa dig att få kontakt med andra som befinner sig i eller har varit i en liknande situation.

För föräldrar
Som förälder eller annan vuxen i den ungas närhet har du ett stort ansvar för att i tid upptäcka när unga människor mår dåligt. En varningssignal kan vara att tonåringen stänger in sig och är ensam i sitt rum i långa perioder hellre än att prata om sådant som känns jobbigt.
Din tonåring vill kanske inte längre följa med och bada eller exponera kroppsdelar som de tidigare inte har haft några problem med att visa. Heltäckande kläder, långärmat eller höghalsat vid fel årstid, kan vara ett sätt att dölja skador som de tillfogat sig.
Tonåringar med låg självkänsla, ångest eller depression kan vara i riskzonen. Det kan också vara bra att vara medveten om att självskador kan smitta och i vissa fall utlösas av nyfikenhet och/eller viljan att tillhöra en grupp.

%d bloggare gillar detta: