Tankar om rytmik

9 februari, 2014

Visst är det så att vi har puls överallt omkring oss? Vi söker rytm i det vi gör, i den vi älskar och i djupaste sömnen. Även i skogen, där allt kan te sig stilla, finns en förutbestämd puls, en rytmik, ett schema för varje liv, löv och leverne. Årstidernas kommande och gående, tar i varandra. Djuren lever och dör, ger liv till nytt liv. I det multnande gryr en ny dag. Morgondaggen torkar upp, sugs upp i atmosfär och sänder oss budskap från ovan när kvällen faller.

Människan tror att hon är självständig, att hon är sin egen klocka, går sina egna vägar för egen maskin. Hon till och med bygger maskiner för att hålla koll på tiden, men försöker ändå fly den genom föryngringsmetoder och mindfulness.
Vi är nakna barn i vuxnas klädesplagg, fartblinda och vilsna när vi tappat pulsen och fallit ur rytmen. Två älskade hjärtan, delar livets vackraste och högsta rytm. Älskande och i vardagens mönster. Pulsen ger liv, och tar liv, och däri ett nytt liv börjar.

För några år sedan, när jag var mitt i mina tonår tills rätt nyligen, alltså under en tid av cirka tio år, hade jag ett självskadebeteende. Det började med, i mina tidiga tonår då det mesta var rätt känsligt gällande kroppsuppfattning och självbild, att jag tröståt, gärna sådant med mycket socker. Det stillade ett oroligt och ledset och ensamt sinne. Jag var redan då något filosofiskt lagd, en grubblare, utstött och mobbad stundtals, hade en liten umgängeskrets, funderade mycket och var ofta själv. Jag fick det inpräntat att det inte var ett normalt beteende för en tonårstjej att vara själv så mycket och grubbla och fundera, så jag slöt mig ännu mer och åt mycket godis. Resultatet blev ju naturligtvis viktuppgång och en del finnar, och på grund av det tidigare blev jag mer eller mindre mot min vilja inskriven på viktväktarna.

Jag var femton år, hatade min kropp och bantade. Kriget mot min kropp kom att växla mellan svält och hetsätning, träningsnarkomani och prestationsångest, samtidigt som jag försökte skjuta undan tankarna på meningen med livet, varför världen är så grym och undran om jag någonsin skulle finna kärleken. En gång blev det för mycket, det gjorde för ont inombords och rastlösheten var för gnagande så jag tog min lilla fickkniv och började skära mig i min vänstra arm. Det gjorde ont, men det var skönt på så sätt att jag projicerade min själsliga smärta på något mer påtagligt, kännbart och synligt. Jag tyckte om att se blodet pulsera ut och känna den svidande smärtan sprida sig runt det nya såret och ut i armen. Så en gång blev fler gånger, och djupare sår blev det. En gång så djupt att jag fick ta till en trasa och stasa av för att hejda blödningen.

Ett tag mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag funderade på att ta mitt liv, jag satte kniven mot handleden men hade inte mod nog att trycka till och dra, så det blev bara en liten rispa. Dock är skinnet på insidan av handleden så tunt och skört att ärret där finns kvar än idag, och jag påminns lite då och då om hur det var att vara femton år och vara på jakt efter självbild, pressad från alla håll, stressad i skolan, prestationsångest… Jag ville ju bara vara omtyckt och normal.
Jag har tänkt många gånger och önskat att jag kunde fara tillbaka i tiden och varit den som såg hur dåligt jag mådde, varit den som slagit armarna om mig själv och sagt att du duger, att du är unik och bara tröstat när jag grät utan tårar.

Varför då skada sig själv? Varför skadade jag mig själv? För min del var det nog just att skjuta den inre smärtan, den abstrakta främmande och otäcka känsla jag hade inom mig på något som jag kunde se och kontrollera. För jag tror att det handlar en del av kontroll.
Enligt Stockholms landsting har fyra procent av alla vuxna någon gång skadat sig, bland ungdomar är siffran något högre. En del forskare menar att så många som tio procent av unga flickor och fem procent bland pojkar. Och så klart finns ett jättemörkertal.

Jag satte punkt för mitt självskadebeteende i och med att jag lät tatuera över de gamla ärren med kinesiska körsbärsblommor. Körsbärsblomman blommar en väldigt kort tid, men när den väl slagit ut blommar den med all sin prakt. I Kina står körsbärsblomman just för livet, att leva det fullt ut och ta vara på den korta tid vi vandrar denna jord.

Avslutningsvis har jag saxat lite från Vårdguidens hemsida, http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Skara-sig/, gällande stöd till anhöriga samt vad DU kan göra om du misstänker att någon skadar sig själv.

Råd till anhörig
Våga fråga. Om du misstänker att någon i din närhet skadar sig själv kan du fråga personen rakt ut. Skuldbelägg inte, försök att erbjuda personen din hjälp och förståelse, men var också beredd på att just du kan vara den sista som personen vill prata med.
Lär dig mer. Om personen vill tala bör du fokusera på varför personen gör sig själv illa, inte på skärandet i sig. Gör dig tillgänglig, lyssna och fråga men tvinga dig inte på. Visa att du bryr dig om och älskar personen.

Stöd till anhörig
Du som är anhörig kan också behöva stöd. Om din anhörige har fått vård har du också möjlighet att få stöd av personalen. Du kan också vända dig till en stödorganisation som kan hjälpa dig att få kontakt med andra som befinner sig i eller har varit i en liknande situation.

För föräldrar
Som förälder eller annan vuxen i den ungas närhet har du ett stort ansvar för att i tid upptäcka när unga människor mår dåligt. En varningssignal kan vara att tonåringen stänger in sig och är ensam i sitt rum i långa perioder hellre än att prata om sådant som känns jobbigt.
Din tonåring vill kanske inte längre följa med och bada eller exponera kroppsdelar som de tidigare inte har haft några problem med att visa. Heltäckande kläder, långärmat eller höghalsat vid fel årstid, kan vara ett sätt att dölja skador som de tillfogat sig.
Tonåringar med låg självkänsla, ångest eller depression kan vara i riskzonen. Det kan också vara bra att vara medveten om att självskador kan smitta och i vissa fall utlösas av nyfikenhet och/eller viljan att tillhöra en grupp.

Reinkarnation?

1 februari, 2013

Vad var du i ditt tidigare liv? Reinkarnation, återfödelse, sker ju faktiskt hela tiden, oavsett vilken trosuppfattning du har. Kolatomen, en av din kropps byggstenar (och grundämne nummer 6), förstörs inte och försvinner aldrig. Och det bildas heller aldrig några nya. Kol är en del av ett evigt kretslopp, ända sedan big bang (om du tror på den), så är alltså även du och jag.

Alltså försvinner vi inte, våra kroppar bara antar lite andra former. Vi föds och vi dör, men vi försvinner aldrig.

Och vem vet vad alla de det som du kallar din kropp har varit i livet innan… dig. Kanske en oslipad diamant?

Livskompasser

21 mars, 2012

Är det inte fascinerande ändå hur många människor, och lika många personligheter, en människa möter över en livstid? Eller varför så långt tidsspann… Varenda person är som som en vandrande bok av upplevelser, drömmar och framförallt historier. Med närvaro och ett uns av lyhördhet kan man nog få sig en god historia och lärdom berättad varje dag… Rätt svindlande tanke, på hur mycket erfarenheter och kunskaper som du inte har en blekaste aning om kanske vandrar förbi dig, står mitt framför dig, i kön på Ica!

Om man sedan tänker sig hur många personer i ens direkta eller indirekta omgivning som har färgat personen som utgör dig idag, just nu – hur många kommer du på? För visst är det väl så att vi påverkas av allt som händer omkring oss, mer eller mindre medvetet förstås. Så fort man har skaffat sig en åsikt har man blivit påverkad av något eller någon som styrt in ens tankar på området.

Mentorer, kompasser eller vägvisare… Rätt vackra ord, och det är vad jag kallar den handfull människor som har betytt mycket för mig under mitt liv so far. Något som jag har lärt mig är att gå in i saker med ett öppet sinne eftersom jag aldrig vill missa ett tillfälle att få en juste historia berättad för mig, och tack vare detta kan jag på rak arm komma på tre personer som har haft en avgörande roll i några av mina val. De står mig för nära mitt hjärtats mitt för att jag vill nämna dem här, men om du tänker efter – vilka har varit dina vägvisare, guider i livets val? Ägna dem en tanke då och då, det är de värda – även de negativa upplevelserna av människors värsta sidor då det säkert har stärkt något i dig.

Ta hand om dig och dina nära!

 

Uppdatering 23/3:

Jag kom faktiskt på tre personer till som jag kategoriserar till mina livskompasser, vägvisare i några av mitt livs (hitintills) svåra val! Eftertanke och reflektion är alpha och omega i tillvaron! 😉

Trevlig helg!

Livsvägar

14 mars, 2012

Okej, så – vad är meningen med livet?

Hur många gånger har man inte ställt sig den frågan, speciellt gärna i samband när saker och ting inte verkar gå ens väg, när man söker svar på frågor som en själv egentligen bara kan svara på. För det finns inget generellt svar på vad som är meningen med livet, i alla fall inte mer än den grundläggande, biologiska rytmen – födas, reproducera och dö. Men det är ju föga upphetsande tanke. Dessutom har människan, till skillnad från djuren, begåvats med så mycket mer – humor, känslor, estetisk förmåga, förmågan till vägval och egen vilja, samt ett konsekvenstänk – en personlighet.

Så vad är meningen med livet då? Vad är det för svar man söker i frågan? Hur ställer sig frågan mot resten av livet? Det beror kanske på i vilket emotionellt tillstånd man är i när man ställer sig frågan…

Personligen ser jag livet som en oerhörd gåva, att få vara människa med denna möjlighet att egentligen göra vad jag vill och utvecklas till den jag vill. Det beror på vilken väg jag vill gå, och vilken viljekraft jag har. Även om jag inte riktigt tror på att det finns någon förutbestämd, utstakad väg i livet kan även jag finna tröst i att vissa saker händer av en anledning, gärna dem i negativ skepnad. ”Det var inte menat…” ”Det låg inte i given…” En skön bortförklaring när inget annat svar är nära till hands.

Ända sedan människan började vandra denna jord har hon sökt efter svar i sin och naturens existens, det bevittnar tidiga grottmålningar världen över om. Även urgamla vandringssägner och skapelsemyter från jordens alla hörn och folkslag bevittnar om människans funderingar kring hur och varför världen skapats.

Så är livet ett enda långt sökande efter svar? Är det det som är meningen?

Nåväl. Vad som är meningen med mitt liv och blotta existens tror jag är att ha så roligt som möjligt, njuta av tillvaron, ta varje tillfälle att lära mig något samt ta vara på stunderna tillsammans med mina nära och kära. Inget vet hur morgondagen ser ut, och – inte för att låta allt för pessimistisk – livet kan vända fruktansvärt fort. Ingenting är att ta för givet.

Å ena sidan tycker jag att det är viktigt att ägna en stund av dagen åt reflektion – låta grubblerier lätta, reda ut med sig själv och kanske fundera på varför reaktionen blev som den blev över någon viss situation. Å andra sidan anser jag att livet är lite för kort för att krångla till saker och ting. Det man inte har svar på nu är egentligen inget att grubbla över nu, sov på saken så brukar de flesta orosmoln klarna. Mycket ter sig bättre i dagsljus.

Bakom varje hinder finns en möjlighet!

Carpe diem, eller carpe noctem om du så vill.

%d bloggare gillar detta: