Nå, det har inte blivit något bloggande av på sistone, då tiden inte räcker till. För få timmar på dygnet helt enkelt, och för få dagar i veckan till och med. Det mesta som upptar min tid är träning, träning och åter träning. Jag blev utmanad för nästan ett år sedan att genomföra Tjejklassikern (fyra olika lopp i lika många grenar under ett år: Tjejvansbrosimmet 1 km simning, Tjejlidingöloppet 10 km löpning, Tjejvasaloppet 30 km skidåkning och Tjejvätternrundan 100 km cykling). Halva är avklarad – bara skidor och cykel kvar. Jag har under den här resan insett vilket element som passar mig bäst: jord! Simningen var en stor utmaning till en början, då det inte är någon idrott jag sysslat med aktivt innan. Kunde nog räkna på en hand de antal gånger jag doppat mig i en sjö de senaste tio åren, då en badkruka jag kännas igen som. Men det gick fint, och jag blev nöjd med min tid på 27 min och 20 sek, i skitkallt, mycket strömt vatten Tjejvansbro avgjordes. Lidingö var inte lätt, men det var äntligen min gren – terränglöpning. Gick riktigt bra, ett väldigt roligt lopp med mycket backar, och dessa var långa och branta, precis som jag vill ha dem. Backlöpning är nämligen det jag är bäst på. 56 min och 16 sek blev tiden. Inte ens träningsvärk efteråt.

Snön behagade sig komma sent och Vasan är i skrivande stund blott 21 dagar bort. En mycket kär vän (och min träningsmentor) hjälpte mig med vallan för två veckor sedan. Årets första skidtur kändes… Ja, den kändes. Grym jävla träningsvärk dagen efter, samt en massa blåmärken då jag är mycket, mycket (mycket, mycket, mycket osv…) ovan på skidor. Har inte tekniken, men den har blivit anmärkningsvärt bättre på bara 14 dagar. Innan Vansbro hade jag nog sagt att simningen var det jag såg minst fram mot, men efter simningen, och efter Lidingö, och efter mitt första skidträningspass (någonsin, i hela mitt 27 ½-åriga liv), insåg jag att skidåkningen kommer att bli en rejäl utmaning.

För ungefär femton år sedan blev jag diagnostiserad chondromalacia patellae – lite för mycket brosk i bägge knäna vilket gjorde att det mesta jag företog mig smärtade enormt i mina knän. Men med rätt träning, mycket styrketräning främst av muskulus quadriceps femoris – lårmusklerna, och stabilisationsträning i knän och fotleder springer jag idag näst intill obehindrat på de flesta underlag. Jag började faktiskt efter att ha sett VM i friidrott på teve när Usain Bolt blev en gulgrön raket och satte Jamaica som löparnation på kartan. Idag kan jag inte påstå att jag tycker det är jätteroligt att springa kilometer efter kilometer (jag har blivit en schysst millöpare med mitt senaste rekord på 10 km på 50 min blankt), men det är känslan efteråt. Hög, happy, lugn, behaglig, nöjd, samlad, sömnig – efter ett lyckat träningspass förstås. För det finns ju bra och mindre bra träningsdagar.

Men detta med skidåkning. Inte nog med att jag hatar den här mörka sidan av året. Idag var jag irriterad, förbaskad, och nära att hiva skidorna i soptunnan (det gjorde jag inte, de är alldeles för nya och var för dyra, men ändå). Får inte in tekniken! Och det är bara tre veckor kvar. Aja, det löser sig väl. Jag är envis, för envis ibland för mitt eget bästa. Under mina träningsaktiva år har jag gjort de flesta misstag man kan göra (stressfrakturer gånger två, överträningar varav en var både fysisk och psykisk att jag var tvungen att ta en träningsuppehåll på nästan ett halvår). Hjärnan är starkare än kroppen. Så det är därför jag vet att jag kommer att klara Tjejvasan, och jag vet att trots att jag har sagt att det är min absolut sämsta gren och att jag bara ska ta mig igenom så kommer jag att ge allt, för liv och död. Jävlaranamma minsann.

I sommar blir det till att nöta asfalt på cykeln. Tillbaka till mitt rätta element igen: jord, tillbaka på fast mark. Och äntligen lite fart! Sedan är Tjejklassikern klar.

För övrigt springer jag mitt favoritlopp för femte gången i år, nämligen Midnattsloppet i Stockholm i augusti. Ser mycket fram mot det. Är lite sugen på ”stora” Lidingöloppet också, men det återstår att se.

Ses i spåret! (det är jag som ligger nedanför backen, i min egen upplogade snöhög och svär över mina två meter långa fötter)

Annonser
%d bloggare gillar detta: