Meningslös jakt på meningsfullhet?

Varför är det så viktigt för en del människor att finna mening i tillvaron? För många är det nära till hands att förklara vissa sammanträffanden eller slumpartade händelser att ”det var väl menat?”. Jag vet, jag har själv tänkt tanken flera gånger.

Men så funderade jag på detta, vad meningen egentligen är men livet och fann – att det finns nog ingen mening alls! Jag vet inte om det hör ihop med att jag varken är troende (eller jo, jag vilar hos Moder Natur när livet känns som en uppförsbacke utan slut) eller tror på övernaturliga fenomen, änglar eller demoner. Jag vilar nog min tro mest hos vetenskapen, därav min teori om att svaret på varför vi finns till på denna jord är för att det råkade vara gynnsamt, perfekt med syre i atmosfären och lagom avstånd till solen.

Men varför har vi då begåvats med känslor, som sorg och lycka, om vår enda uppgift egentligen borde vara att föra människosläktet vidare? Varför har naturen krånglat till det så för sig själv, när människan faktiskt kan göra ett val att inte skaffa barn och satsa på tex karriären istället? Eller är det vår intelligens som har gjort det svårt för oss?

Intelligensen är onekligen ett bra verktyg, och utan förmågan att snabbt anpassa sig till nya förhållanden dör arten ut. Dronten tex, som var för unik, levde bara på Mauritius och utvecklade aldrig flygförmågan och dog därmed ut.

Därför kan också intelligensen både vara ett verktyg för överlevnad, men också ett fängelse. Människans ständiga jakt på att finna mening, tex i religionens namn, har skapat motsättningar mellan människor världen över. Att kriga i trons namn, att förgöra dem i samma art som en själv pga skillnader i tycken och åsikter är för människan unikt. Eller? Mobbing finns även bland djur, men då oftast pga att några är starkare än en annan, den fryses ut för att den inte kan bidraga till stammens överlevnad. Vad vi vet.

Tro sägs vara det sista som överger människan. Är det samma för en ateist? Jag kan inte riktigt kalla mig för en sådan, då jag är naturromantiskt lagd och finner stor tröst bland de gamla granarna i urskogen, känna stillheten och avståndet från den stökiga staden. I skogen finner jag frid, liksom många andra gör i sin tro. Så är jakten på meningsfullhet egentligen en jakt på sinnesfrid? Är människans förmåga att fråga sig varför en tillgång eller ett fängelse?

Välkommen att tycka, hålla med eller säga emot mig!